unpocoloco.blogg.se

2014-01-04

 

Efter att ha överlevt Valparaiso fann jag min väg tillbaka till huvudstaden på förmiddagen den 2:a januari. Efter några kulturella strapatser var det hög tid att hitta en bussbiljett från Santiago till San Pedro de Atacama. Visst är det bekvämt att flyga men man måste ju hinna se lite mer än storstäder och dess flygplatser. Om man inte är här i affärssyfte vilket inte är mitt fall.

 

På busstationen, efter att ha köpt biljettten, frågar jag på knacklig spanska hur lång tid det tar till San Pedro de Atacama. På flytande engelska får jag reda på att jag kommer befinna mig i norra Chile efter en 12-timmarsresa. Yeah right. Jag vet inte om de prutar på timmar i Chile men dubbla den tiden och du närmar dig nordisk tideräkning. Till deras försvar skall nämnas att deras bussars standard skiljer sig mot svenska bussar som svenska gentemot kenyanska. No offense Kenya.

 

Kul med film på bussarna. Sätena är som riktiga fåtöljer med nästintill helt nerfällbara säten och skön service samt A/C. Men por fafuckin vor. Måste de dubba allt. Tur att man fortfarande hade surfplattan i behåll vid tidpunkten och kunde avnjuta "The Wire", season 1 som jag nästintill slaktade under bussresan. Det kändes lite lustigt bara att efter 14 timmars restid så stannar vi vid en lite större stad och när jag frågar om det är San Pedro de Atacama så får jag svaret: veinte minutos (20 min), på frågan om det här var San Pedro. Jag förstod inte riktigt vad han menade men en vänlig själ förklarade att det var 20 minuters uppehåll och att det var ungerfär 10 timmar kvar till San Pedro, ohwiii. Surfplattan hade dock bra batteritid. Tack Samsung.

 

Med pressat tidsschema fick San Pedro sig endast en avsmakning till förmån för en tredagars tur genom Bolivia med saltöknen som absoluta hojdpunkt. Och vilken höjdpunkt, i dubbel bemärkelse. Att som novis försöka sova gott på 4830 meters höjd kändes lika lätt som att springa maraton. Baklänges. Men bit i det sura äpplet eller än hellre tugga bladen som ger dig syre om du nu har några. Det hade inte jag...

 

Som en 72-åring med kol kämpade jag mig i genom en hemsökt natt; kallsvettig, torr, instängd, fastspänd, nyduschad i sängen men utan vatten, släpp-ut-mig-från-bastun-din-djävul men till slut vann morgonen och lika söta som pandor stod alla fredliga Dalai-Lamas (utan att spotta) välkomnande till morgonkaffet.

 

Heta källor, rykande gejsrar, ultramontala vyer och öknar, berg och vidder i färger man knappt finner i photoshop gjorde resan värd att resas. På tredje dagen skapade Gud saltöknen. Eller så kom vi till en annan planet, jag är fortfarande osäker. När superlativ förlorar sin mening och beskrivningarna låter bättre än Eden då får bilderna berätta historian. De får försoka i alla fall. Nu stanger intercafeet sa ni far se resen av bilderna i morgon , eller nat. Ciao