Manila to Naga - my wake board saga
Efter att ha lämnat mina flip-floppiga avtryck i mittens rikes huvudstad var det hög tid for "da thrilla in Manila". Jag träffade en inhemsk tjej på hotellet som sa att hon skulle dra till Naga.
-What is Naga? (jag)
-Is a city (hon)
-Can I come? (jag)
Det gäller att vara oblyg här i livet om man ska uppleva mycket. Trevlig - absolut. ödmjuk - javisst. Men oblyg.
En 11-timmars bussresa senare befinner jag mig i en stad som nästintill är tom på turister. Till och med så att lokalborna vänder sig om och stirrar nyfiket alternativt fnittrar när man går runt i stan. Barn, ungdomar, vuxna och gamlingar, killar som tjejer. En gång slog en filippino i huvudet i en gatuskylt för att han kollade så mycket. Varken jag, min tjejkompis eller hans kompis kunde hålla sig för skratt och jag kunde föreställa mig for några dagar hur det upplevs att vara världskänd. Ganska roligt, i alla fall i Filippinerna eftersom man slipper paparazzis har och alltid blir bemött med ett leende och då är det inte svårt att le tillbaka. överlag går det inte att jämföra turistpopulationen i Filippinerna med övriga länder i Sydostasien, speciellt inte under monsunperioden och framförallt inte i Naga.
Höjdpunkten med mina fem dagar i Naga var jungfruturerna med wake boarding. På ett par minuter förvandlades jag till en femåring på julafton som precis fått klartecken att öppna klapparna. Garanterat inte sista gången som jag provar wake board men herrejävlar vilken träningsvärk dagen efter. Kände mig som han han i Hassangänget som inte kunde gå för att han varit nere i Värtahamnen och träffat en rysk sjöman på fyllan. Lågvattenmärket gav sig tyvärr till känna än tydligare:
När jag skulle köpa flygbiljetten (kände inte for att aka 11-timmars bussresa själv) till Manila for att traffa upp min kompis Sameer pa flygplatsen slutade surfplattan fungera heeelt. Vaskan med alla klader och kameran tappades bort dagen innan, efter wake board-dagen. Jag hittade ett internetcafe som skulle stänga om en halvtimme. Vilken tur, trodde jag. Hotmailkontot blev spärrat pga inloggningsforsok fran "unknown location". Facebook ville att jag skulle bekräfta via foton men inga foton dök upp på skärmen. Resultat? Spärrat!!! Sen skulle jag köpa biljett ändå och be mamma logga in och bekräfta e-tricket. Vad händer? Jo, kortet är inte aktiverat för onlineköp tydligen, "kontakta din bank". HORUNGE!!! Skulle köpa en tröstcigg på väg hem och det visar sig vara fuckin mentolsmak. Buhuuuuuu.
Skam den som ger sig. är fortfarande vid liv med alla kroppsdelar intakt och har både VISA-kort och pass eftersom de låg i min necessär på hotellrummet. Surfplattan lagades dagen efter. Alla filmer var kvar. Det gick att logga in på Hotmail och Facebook genom plattan. Bussresan till Manila var lugn och The Wire är en sjukt grym serie.
-What is Naga? (jag)
-Is a city (hon)
-Can I come? (jag)
Det gäller att vara oblyg här i livet om man ska uppleva mycket. Trevlig - absolut. ödmjuk - javisst. Men oblyg.
En 11-timmars bussresa senare befinner jag mig i en stad som nästintill är tom på turister. Till och med så att lokalborna vänder sig om och stirrar nyfiket alternativt fnittrar när man går runt i stan. Barn, ungdomar, vuxna och gamlingar, killar som tjejer. En gång slog en filippino i huvudet i en gatuskylt för att han kollade så mycket. Varken jag, min tjejkompis eller hans kompis kunde hålla sig för skratt och jag kunde föreställa mig for några dagar hur det upplevs att vara världskänd. Ganska roligt, i alla fall i Filippinerna eftersom man slipper paparazzis har och alltid blir bemött med ett leende och då är det inte svårt att le tillbaka. överlag går det inte att jämföra turistpopulationen i Filippinerna med övriga länder i Sydostasien, speciellt inte under monsunperioden och framförallt inte i Naga.
Höjdpunkten med mina fem dagar i Naga var jungfruturerna med wake boarding. På ett par minuter förvandlades jag till en femåring på julafton som precis fått klartecken att öppna klapparna. Garanterat inte sista gången som jag provar wake board men herrejävlar vilken träningsvärk dagen efter. Kände mig som han han i Hassangänget som inte kunde gå för att han varit nere i Värtahamnen och träffat en rysk sjöman på fyllan. Lågvattenmärket gav sig tyvärr till känna än tydligare:
När jag skulle köpa flygbiljetten (kände inte for att aka 11-timmars bussresa själv) till Manila for att traffa upp min kompis Sameer pa flygplatsen slutade surfplattan fungera heeelt. Vaskan med alla klader och kameran tappades bort dagen innan, efter wake board-dagen. Jag hittade ett internetcafe som skulle stänga om en halvtimme. Vilken tur, trodde jag. Hotmailkontot blev spärrat pga inloggningsforsok fran "unknown location". Facebook ville att jag skulle bekräfta via foton men inga foton dök upp på skärmen. Resultat? Spärrat!!! Sen skulle jag köpa biljett ändå och be mamma logga in och bekräfta e-tricket. Vad händer? Jo, kortet är inte aktiverat för onlineköp tydligen, "kontakta din bank". HORUNGE!!! Skulle köpa en tröstcigg på väg hem och det visar sig vara fuckin mentolsmak. Buhuuuuuu.
Skam den som ger sig. är fortfarande vid liv med alla kroppsdelar intakt och har både VISA-kort och pass eftersom de låg i min necessär på hotellrummet. Surfplattan lagades dagen efter. Alla filmer var kvar. Det gick att logga in på Hotmail och Facebook genom plattan. Bussresan till Manila var lugn och The Wire är en sjukt grym serie.
Smaskig firre i wake board-banan
Taket pa hotellet i Manila med Sameer
Sugen pa en simtur?
Alltfor vanlig syn, tyvarr...
Sjukt läskig gångtur, speciellt eftersom jag är höjdrädd
Forst roka, sen kyckling. WTF!
