Bem-vindo ao Brasil
Hjääääälp!
Det kan inte va sant. Hur fan kan man vara så jävla klantig. Inte ens en timme har gått och passet är redan borta. Med pumpandes svettpärlor som febrilt letar sig fram genom dammtäckta sporer inser jag att jag inte har kvar den röda lilla boken som bevisar vem jag är.
-Mi-ka-el, Mi-ka-el, passaporte.
Med en otrolig lättnad får brasilianaren känna på en riktig svensk björnkram innan passet glider ner i en slumpvis vald ficka. Där whiskeyn går in går...
Ett bra tips när man reser själv är att resa nykter. ´Nuff said!
Hoppar på bussen som ska ta mig till vandrarhemmet och som jag har kollat upp färdvägen till på mellanlandningen i Heathrow. framförhållning, gott folk, framförhållning. Apropå hållning, alla som har druckit ett par gånger vet hur svårt det kan vara att hålla sig och efter ett tag känns bussresan tillräcklig varpå jag väljer att kliva av för att lätta på trycket. Efter lite yrande och irrande tar det ett tag innan en taxichauffor tror att han har plockat upp ett mongo;
Jag: CabanaCopa! CabanaCopa youth hostel.
Taxichaufforen: Copa Cabana?
Jag: No, no. Cabana Cooopa
Taxic: Copa Cabana?
Jag: Nooooo, Ca-ba-na C-O-P-A. Hotel pero no Hotel. Pequeno hotel. Por juegos, young people hotel.
Taxichaufforen tänker: jag låter den här idioten prata på tills jag hittar någon som kan engelska...
Efter mycket ´om´ och lite ´men´ så står jag framför receptionsdisken och blir omhändertagen av en skön säng.
PS. Det tog ett tag men nu ska uppdatering med foton ske allt oftare.
