unpocoloco.blogg.se

Man kan ju nästan tro att jag kör "huvudstäder i Sydamerika-leken" fast live. Efter det lilla tvådagarsstoppet i Iguazu med en enorm swimmingpool (i alla fall för att vara ett vandrarhem) var det dags för ännu en enorm stad; Buenos Aires = 1.5 ggr Sveriges befolkning. Tills nu har jag flugit överallt och ingen skillnad gjordes denna gång. Efter en klassisk argentinsk 4-timmars försening var det dags för ett par dagar i BA innan ett nytt flyg tog mig till Montevideo (28 minuter flygtid, come on).

 

I Buenos Aires möttes jag av en akvarell av gatukonst som frivilligt eller ofrivilligt trängde sig på, kröp in under skinnet och rörde om. Jag gladdes åt denna enorma samling av pop-up konst som rörde sig pa räls, satt klistrad pa fasader eller omslingrad runt träd.

 

Till skillnad mot tidigare besökta platser hade jag kollat upp ett vandrarhem och det visade sig bli en förträfflig ekonomisk historia. På plats fanns en tysk, en kanadensare och en holländska. Och nej, det kommer ingen rolig Bellmanhistoria nu. Men till skillnad mot växlingskursen som gav runt 6.2 pesos/USD så berättade de om privata växlingskontor som gav runt 9.5 pesos/USD. WOW! Allting blev helt plötsligt 50 % billigare. Som tack för hjälpen fick de växla 100 USD till 7.0 vilket nästan gjorde dem gladare än mig. Och det är lite av ett kännetecken man finner hos många resenärer runtomkring denna kontinent. Budgeten verkar inte vara den största, kanske lätt som svensk att säga.

 

I Buenos Aires gar man ut på krogen runt 02:00 vilket gjorde mig nästan sömning innan vart sällskap på fyra begav oss ut i nattlivet. Jag bodde i stadsdelen Palermo som enligt brorsan motsvarar Södermalm (helt rätt), besökte San Telmo som motsvarar Gamla Stan och tog en välbehövlig tupplur i Retiro park, kanske inte det smartaste fick jag höra men är man trött så är man.

 

Inget vidare anmärkningsvart hände förutom att jag njöt av det kulinariska utbjudet som motsvarade alla mina högt ställda förvantningar. Nu var det dags for Montevideo.

 

Väl framme satte jag mig på ett internetcafe för att träffa Magdalena som jag hookade upp med genom couchsurfing community. Hon hade förvarnat mig att hon inte kunde ha mig sovandes hos henne då hon bodde hos sina föräldrar men vilken trevlig guide. Så trevlig att jag inte kunde checka in pa mitt vandrarhem eftersom receptionisten hade gatt hem for natten nar jag val anlande. Som tur var låg det ett till runt hörnet då kvarteren inte tillhörde de mest exklusiva i Montevideo.

 

På söndagen visade hon mig en av Sydamerikas största marknader, vi skildes åt vid 16:00 då jag taggade till stranden och sen följde värsta festen, precis runt hörnet ifran vandrarhemmet. Uruguays svar på Brasiliens karneval är en marsch med bombastiska trummor och enorma flaggor viftandes. Jag hade träffat 45-åriga Miguel och hans tjej som verkade vara en typ av lokalkändis i området och tur var nog det. Det här var den enda gangen under min resa hittills som jag kände ett uns av oro. Ungefär 3-4 olika personer kom omtänksamt fram till mig och bad mig stoppa ner kameran innan de sag att jag hängde med Miguel. Och 15-20 personer skrek i sin tur: MIIIIGGGGUUEELL, EY, AMIGOOO.

 

Kvällen/Natten/Morgonen slutade hur som helst bra. Detaljerna lämnar jag utanför denna blogg, dessvärre.