unpocoloco.blogg.se

Efter några magiska dagar i Saltöknen hoppade jag av färden i Uyuni, Bolivia innan karavanen återvände mot Chile. Några öl senare var det hög tid att hoppa på bussen mot La Paz. En bussresa över dygnsskiftet tog mig till Bolivias huvudstad och gjorde en peruan en surfplatta rikare.

 

La Paz ligger på 3700 m.ö.h. och är omgiven av husklädda berg som vandrar långt ovanför molnen. Efter några timmar var det dags att bege sig mot okänd mark på jakt efter cocablad att tugga för att kunna röra sig utan att behöva sätta sig på rullatorn i varje kvartershörn. Efter att ha fått hjälp till syreriket av en av många trevliga, lugna bolivianer uppenbarade sig en ny stad vid bergskrönet, en stad utan turister. Jag tillbringade eftermiddagen och kvällen där och slapp gå ner för 127 kvarter mot La Paz utan hoppade istället på 2-kronorsbussen för lokalborna ner mot centrum. 

 

La Paz... Vilken skön stad med mysiga, små basarer som poppar i en myriad av skepnader och utbud. En till väska anslöt till mitt entourage och fick utan vilostund se sig fullpackad.

 

En dag eller två passerade och det var dags att cykla ner för "Road of Death". Jag hade så klart kryssat i PRO när man dagen innan var tvungen att ange sina cykelkunskaper. Ångest. Det gick snabbt. Lite för snabbt för att kännas bekvämt. Att jag hade valt bort Super-G-hjälmen mot en mindre till förmån för bättre sikt och mot inrådan tagit med mig min egen kamera höjde ribban eftersom jag var tvungen att cykla ännu snabbare än truppen för att hinna ta bilder. Men hjälmen kändes lite som att ha säkerhetsbälte på flygplan. Om det går fel så är det sista gången det går fel i alla fall. Positive thinking...

 

Ett avslutande dopp i en svalkande pool med lika svalkande cervezas var belöningen. Och ytterligare en historia att berätta för barnbarnen, någon gång i framtiden.

 

Nu var det dags för nästa anhalt: Cuzco och Machu Picchu.

 

WOW!